Räkna inte ut Mona

Nu lämnar Mona Sahlin riksdagspolitiken med ett misslyckande i ryggen. Men ett misslyckande är oändligt mycket bättre än att gå efter en skandal som senast. Nu kan hon stanna kvar i rampljuset med någon slags trovärdighet i behåll, och det verkar hon vara bestämd att göra. Nu tror jag hon kommer bli populärare än nånsin. Hennes storhetstid kan mycket väl ligga framför henne.

Det finns inte längre någon anledning för ledarskribenter eller politiker att ge sig på henne. Hon har sedan hon blev partiledare varit lovligt byte för vilka kommentarer som helst. Ledarskribenter och regeringsmedlemmar tog till mycket låga debattknep och ibland rena personangrepp för att trycka dit henne innan valet. Det kan man tycka vad man vill om men i en valrörelse är det ett allmänt accepterade knep så jag nämner inte mer om det i detta inlägg.
Nu är läget ett helt annat. Om någon i regeringen skulle prata illa om Sahlin skulle det uppfattas som att man sparkar på någon som redan ligger. Att angripa henne nu skulle inte ha någon politisk poäng annat än att retas och vara elak. För någon konkret och saklig kritik mot hennes politik är svår att komma med då hon faktiskt aldrig haft tillfälle att föra någon.


Nu när hon inte kan kritiseras kommer hon dyka upp allt oftare i tv-soffor på morgnarna och debattprogram på kvällarna. Till en början antagligen inte som politiker utan som sakkunnig när det kommer till frågor som mediadrev eller som kommentator. För hur man än vänder och vrider på det är det få som har hennes erfarenhet av media vilket gör henne till ett naturligt namn att tänka på som journalist. Hon har ju sagt att hon inte har någon intention att sluta med politik så det kommer nog inte ta lång tid innan hon börjar debattera rasism eller kanske rent av företräda någon organisation som arbetar med frågan. Hon kommer kunna ta i dom där lätta frågorna. Ingen kommer säga emot henne när hon säger att rasism är dumt eller att det är fel att bryta mot mänskliga rättigheter och den typen av uttalanden kommer det nog bli mycket av från henne. Visst är det en mycket grov förenkling men den har ändå viss relevans. Hon kan ägna sig åt de mjuka frågorna medans hon slipper all belastning och bundenhet man har som partimedlem. Det finns inga avtal med andra partier eller förhandlingar och kompromisser att ta hänsyn till när hon uttalar sig. Hon kan bara ge sig hän i debatter och jag tror det är det hon gillar bäst, även om hon kanske inte är så bra på det.
Alla andra socialdemokratiska partiledare jag minns har dragit sig tillbaka från politiken efter sin ledarperiod, möjligtvis med undantag från Ingvar Carlsson men han är lite av ett särfall. Han ville nog aldrig bli partiledare från början och avgick mer eller mindre så fort han kunde utan att vara ansvarslös. Detta har gjort att socialdemokratiska partiledare blivit lite av digniteter. Visserligen har de alla varit statsministrar till skillnad från Mona men jag tror ändå att deras trovärdighet kommer påverka lyfta hennes. Hennes raljerande stil kanske äntligen kommer att passa henne då hon faktiskt har erfarenhet nog att stoltsera med. Första kvinnliga ledare av det demokratiska sveriges största folkrörelse, det är fan inte illa. Visserligen när den varit som svagast men ändå.


Även om jag inte håller det för troligt är jag faktiskt inte ens säker på att hon är helt slut som partiledare. Om 10 till 15 år skulle hon mycket väl kunna komma tillbaka som sossarnas grand old lady och symbolisera trygghet och rötterna i rörelsen. Hon har ju då ändå varit med och under minst fem partiledare varav hon var en och minst tre socialdemokratiska statsministrar.
Mina åsikter om hennes åsikter lämnar jag utanför men det är nog inte utan att det i texten skiner igenom en viss beundran för henne. Att ta en så hård smäll hon gjorde i tobleroneaffären och sen komma tillbaka som partiledare och statsministerkandidat tycker jag är imponerande.
Vad som än händer kan vi vara säkra på en sak. Vi har inte sett det sista av henne. Är det något vi vet om Mona Sahlin är det att hon är en överlevare.