Rumtidsväven! Finns den?

Jag har funderat lite runt det där med universum ni vet. Tid och rum, massa, energi, M-teori och allt det där totalt ogreppbara. En del av mina tankar är säkert gammal skåpmat, en del helt uppåt väggarna tokigt men det kanske finns något som är någon ny "sanning" på spåren.


Vetenskapmännen har utrustning för miljoner och genier som Steven Hawking, Michio Kaku och Brian Green som dedikerar sina liv till att lista ut universums hemligheter. Jag har, enligt mitt eget tycke en rätt hyggliga hjärna, min nyfikenhet, min logik och jag har läst och sett det mesta av vad de ovanstående fått ur sig i populärvetenskaplig väg. Vilket är en hel del. Så jag är med andra ord väl värd att lyssna på i sammanhanget.
Okej ,jag kanske inte har så mycket att komma med men det är kul att fillosofera. Man får ju använda hela hjärnan och inte ens det räcker till om man ska förstå det riktigt luriga. För mig blir det lite som meditation då allt annat försvinner ur tankarna. Inget annat får ju plats.
Jag tänkte testa att få ner ett par av mina funderingar i text för att se om det ger lite mer reda i dom. Det visade sig inte vara så lätt. Det var svårt att formulera nånting som inte bara var svammel. Det är svårt att förklara vad man inte förstår och skulle jag säga att jag ens nästan förstår det jag skriver om nedan skulle jag tokljuga.


Det här med rumtidsväven. Vad är det egentligen? Enligt Einstein kröks den av massa, enligt bigbang-teorin var den en endaste punkt för att sedan häva ur sig ett helt universum och enligt strängteoretikerna finns det sju rumsdimensioner hoprullade på varje punkt i den.
Den kan töjas, krökas, antagligen kan den krympa och den expanderar snabbare än ljuset om jag förstått det rätt. På samma sätt som det finns en kvantifierbar minsta enhet av ljus tror jag att det finns en minsta möjliga enhet av rymd och tid. Enligt strängteorin finns det flera mycket små dimensioner ihoprullade på varje punkt i universum vilket borde ge stöd för det. Att något finns på varje punkt antyder att det i varje ögonblick finns ett endligt antal punkter och en minsta möjliga längdenhet. Om den kan töjas och sträckas måste den på något sätt hålla ihop, varje punkt är knuten till sina grannar, håller ihop och påverkas av vara. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att detta nät av rummet självt är något och att det består av något. Jag skulle tro att denna beståndsdel är det samma som bygger upp allt annat. Antagligen samma sak som bygger upp energin och strängarna, en annan form av det bara.


Som ni förstår är jag en anhängare av strängteorin. För er som inte är med på vad den innebär kan man enkelt sammanfatta den med att partiklar som elektroner, neutroner och fotoner egentligen är små vibrerande strängar. Strängarnas vibrationer avgör vad för slags partikel dom är. Jag tycker på något absurt sätt att den låter logisk och om inte annat är det den enda teorin som säger något alls om partiklarnas form. Den tidigare rådande synen att det är en liten kula har ju ingen som helst grund annat än att allt ter sig som punkter när det är så litet att man bara nästan kan ana det. Vad teorin vad jag vet inte säger nånting om vilket enligt mig är den naturliga förljdfrågan. Vad består strängarna av?


Kvantfysiken säger att det bubblar i den subatomära världen. Även i totalt vakum formligen myllrar det av partiklar som helt slumpmässigt dyker upp och spårlöst försvinner igen. Jag tror inte att det är partiklarna som bubblar utan själva rummet som ändrar form och blir partiklar. Att det egentligen inte finns några strängar utan att det är vibrationer i rumtidsväven som ter sig som en sträng. Ungefär som krusningar på en tredimensionell vattenyta.
Om det finns en vågform måste det finnas något för vågen att "gå" i? Jag tror att det är rymden själv som är mediet som gör vågen.


För er som inte listat ut det ska jag förklara vad min poäng är. Jag skulle vilja att man åter tog en ordentlig funderare på det här mer eter. Under stora delar av historien har filosofer och fysiker trott att allt existerar i ett osynlig gas eller vätska som kallades eter. Man kan säga att dessa tankar dog ut under 1800-talet då man upptäckte atomen på allvar och partiklarn visade sig. Etern ersattes med vakum.
I dag är ordet som naglar mot svarta tavlan för många fysiker. I bästa fall ett skämt. Jag får väl ta risken att bli hånad och framstå som killen som påstår att solen nog ändå kretsar runt jorden men jag tycker inte att tanken på ett medium som allt verkar i är så absurd. Jag tror inte etern finns i den form som man trodde för hundra år sedan men mina tankar leder mig ju till något liknande tycker jag. Min version av etern kanske ligger på ett fysiskt djupare plan eller vad man ska kalla det men jag tycker ändå att likheterna är tillräckligt stora för att man ska kunna kalla det samma sak. Filosofers och vetenskapsmäns jakt på den minsta beståndsdelen under mängder av år lett till allt mindre delar inte gjort att man ser det som ett annat koncep. Det är fortfarande den minsta delen. På samma sätt ser jag det med etern. Idag är det det rumtidsväven som är etern, enligt mig iaf och för mycket länge sen var det luften själv.