Kritikerna är musiken väktare

Kritikerna är de som tar hand och vårdar musiken, de ser till att lyssnarna kan vara lugna och gå fria från musikaliska galningar som vill göra övergrepp på deras tonöron. Utan dem skulle det råda musikaliskt kaos och människor skulle stå rådvilla. Vilken skit som helst skulle kunna härja fritt.

Naturligtvis inte. Vad jag menar med rubriken är att kritiker är gentemot musiker vad väktare är gentemot poliser. Det är en gammal klyscha och min erfarenhet säger mig att det stämmer förvånansvärt ofta. Väktare är misslyckade poliser på samma sätt som musikkritiker är misslyckade musiker. Det finns naturligtvis undantag men det är de berömda fallen som bekräftar regeln.

Säg en musikkritiker som inte själv spelat i band nån gång i tonåren i nåt projekt som runnit ut i sanden.

Nu kommer jag nog bli kritiserad för att vara elitistisk igen. Må så vara.

Jag tycker oftast inte att de har någon verklig förståelse för musik. Inte på det planet att de kan titta på en låt ur någorlunda objektiv synvinkel. Att kunna se vad som är kvalitet och vad som är kvantitet. Att kunna skilja på vad man gillar och vad som är bra. Jag t.ex. gillar en jävla massa skit och det finns en hel del som är riktigt bra som jag absolut inte orkar med. Den urskiljningen tycker jag också att man kan kräva av en musikjournalist. För det mesta är de inte mycket mer än smakdomare och sånna ser jag ingen mening att lyssna på.

Deras åsikt blir oväsentliga så fort de börjar lägga in för mycket av sin smak i texterna utan att redovisa den. För när det kommer till smak finns det ingen som har en bättre än någon annan har för vad som är god smak är ju en smaksak. När man tycker något svänger känns det in i märgen. Oavsett om det är bra eller dåligt är det uppenbarligen rätt. Ingen kan komma och säga till dig att det inte svänger om när du uppenbarligen känner det. Eller hur? Det som är som att säga till nån att en lampa inte lyser medans den tilltalade är bländad.

Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag skulle kunna känna gunget i dansband men svänger gör det uppenbarligen för massa tusen människor i Sverige. Min smak är inte bättre än din eller deras och en musikkritikers smak är absolut inte bättre än min.

I bästa fall kan man ha kritiker som riktpunkter när man söker efter musik. Om man vet vad de skrivit om plattorna man gillar kan det vara värt att bli nyfiken om de säger något liknande om något annat.

Det har väl blivit lite av en ond spiral. När de som har förståelse för musik ser hur dålig musikjournalistiken är vill de inte bli inblandade i den och då är det bara folk kvar som saknar den förståelsen. Det gör att vilka rötägg som helst kan slippa igenom.

De är oftast väldigt likriktade också. Det har tyvärr blivit en kultur i detta landet som gör att det blir väldigt stereotypa människor som blir kritiker.

De har grova skor eller kängor och tajta svarta jeans, axelväska och en lugg som hänger ner i ansiktet. De tycker att indie är grejen och att Broder Daniel förtjänar Arktic Music Price. Broder Daniel tillhör dom där banden som folk kanske gillar, och de får de gärna göra, men egentligen inte är nåt vidare bra, alls.

Undantagen är oftast de musikkritiker som egentligen inte vill skriva om musik. Den musiker som jobbar på en liten redaktion där han eller hon som enda musikintresserade får ta den biten. Sånna som utan att brinna för en rad river av en recension som jag skulle häva ur mig ett sportreferat. Man håller sig till formen för man vet hur det ska se ut men det finns ingen glädje i konsonanterna. Inget intresse och utan det dör en text.

Jag tycker inte illa om kritiker. De är människor med ett genuint musikintresse. De brinner för musiken och väldigt ofta brinner de starkt för de skrivna ordet. De tycker om att skriva och vill då helst skriva om det som de som intresserar dem mest, musiken. Det förstår jag, och respekterar. Det finns de musikkritiker jag läser gärna och med behag. Men de skriver oftast så bra att det är väl värt att läsa dom bara för textens skull. Att de skriver om något man är intresserad av blir mer ett plus.

Vad jag menar med mitt påstående är bara att man ska vara medveten om detta när man läser dem. Man ska vara medveten om att de inte har någon som helst musikalisk auktoritet. De må vara duktiga på att analysera musiken och klä sin analys i ord men deras åsikt väger i mina öron inte ett gram tyngre än din.