Jantelagen nämnsofta som något mycket negativt men jag håller inte med. Den nämns gärna tillsammans som man raljerar över den svenska avundsjukan som håller tillbaka alla som vill komma nånstans och åstadkomma nånting stort.
Jag ser jantelagen som en bieffekt av något som i grunden är mycket possitivt. Jag menar att jantelagen är en extrem följd av du-reformen. Den tycker jag är självklar. Proffisionellt kanske vi är olika saker men som individer är vi det samma och värda samma respekt allihop. På samma nivå. Enligt jantelagen ska man inte tro att man är mer eller bättre än andra. Det är väl bra? Det är helt okej att vara bättre än andra på olika saker. Jag anser mig till exempel vara mycket bättre på musik än allmänheten och även vara mer intelligent än den samma. Det kanske låter provokativt men jag anser inte för en sekund att jag tycker mig vara mer värd än andra eller högre stående. Att Zlatan är en jävel på att sparka boll, ljusår från min förmåga, betyder inte för en sekund att han skulle vara bättre än mig som person. Det finns ingen anledning för mig att se upp till honom.
Som musiker har jag inte tjänat många kronor men jag skulle aldrig tycka att människor som Madonna eller Brittan vara bättre än mig för att dom lyckats bli rika och kända. Jag skriver ju iaf mina egna låtar.
Vad gäller avundsjukan menar jag att det är det visst sticker i ögonon på folk människor samlat på sig offantliga rikedomar så stora att de inte har en möjlig chans att bränna pengarna under sin livstid. Det gör det på mig med när en växanda skara i Sverige är i en situation där de inte vet om de ska få mat följande dag eller vet var de skall sova till natten. Är det avundsjuka kan ni kalla mig grön, av avund.
Enligt jantelagen är alla människor lika värda, det samma enligt mig. Det är jantelagen som gör att många utländska stjärnor vittnar om att de gillar sverige. Här kan de ofta gå på stan utan att bli antastade av horder av fans. Här är de oftast en i mängden. Helt vanliga människor. Precis vad dom egentligen är. Jantelagen hindrar inte folk från att lyckas men den ger vissa regler för hur de bor uppföra sig med sin nyvunna rikedom för att inte uppfattas som dryga. Det tycker jag inte är så konstigt. När någon börjar kräva saker som inte är rellaterade direkt till deras framgång kommer jantelagen fram. I min mening är det helt i sin ordning.
Efter att precis kollat upp vad jantelagen var, var mitt första intryck, oj detta koncept verkar ”trycka ner” människor, att inte våga sticka ut, varför det nu är bra att sticka ut. Din syn på jantelagen var intressant. Gillar det du skriver om människovärdet, tråkigt är att om en kändis skulle uttala sig eller tycka till om något har det mycket större effekt en om en vanlig Svensson skulle gjort det.
SvaraRaderaDet är sant att en kändis får mer uppmärksamhet om han eller hon uttalar sig men det är ju beror på att kändissar säljer. Det är lättare att ta till sig någon som är sagt av någon man vet nånting om.
SvaraRaderaDet finns en typ av människor som jämnt klagar på jante i media och menar att det trycker ner folk. Men det är oftast killar som Johan Stahl von Holstein, timbro och andra nyliberala marknadsfanatiker som inte inser att för att nån ska få en större del av kakan måste nån annan få mindre.
"för att nån ska få en större del av kakan måste nån annan få mindre"
SvaraRaderaSnacka om vara rätvise tänkande, shit du e allt annat en egoistisk.
Intressant med ord. Det du pratar om kallar inte jag för jantelagen. Det är för mig kristdemokrati. Alla är lika mycket värda oberoende kompetenser. Undantaget den underliggande meningen att det skulle vara fult att vara rik. Det tycker inte jag.
SvaraRaderaVad kallar du det som folk som hatar jantelagen syftar på när de säger jantelag - att inte leva ut sin potential därför att de inte vågar/vill bli bättre än någon annan, om det så handlar om fotboll, musik eller vad-som-helst?
Vissa saker delas inte. Om jag tränar mig i något blir ingen annan mindre bra. Eller jo! Relativt sett blir de ju sämre eftersom jag blir bättre. Hmm. Jag kanske borde sluta öva trumpet... Om jag hugger av mig båda benen, säger upp mig från jobbet och gör slut med min tjej kommer alla andra i hela världen få det relativt bättre i jämförelse med mig. Det måste vara det mest kärleksfulla jag kan göra! Jag tänker sitta här i min ensamhet och lida!!
Din bild av kristdemokrati är uppenbarligen helt annorlunda än min. Jesus må ha varit för jämnlikhet men enligt bibeln sa han ju också till Judas att det inte är meningsfullt att ge pengar till fattiga eftersom det inte är meningsfullt. Fattigdomen går inte att utrota. Men vår skilda bild av kristdemokrati kan vi ta en annan dag.
SvaraRaderaNär jag pratar om kakan är det naturligtvis ekonomi och tillgångar jag pratar om. Det som det inte finns hur mycket som helst av. Om jag blir bättre på att kicka boll försvinner det ju naturligtvis inte talang från någon pott.
Det som de som hatar jantelagen syftar på ser jag som andra sidan av jämnlikhetens mynt. Man ska inte tro att man e mer värd än andra av den enkla anledningen att ingen är mer värd än någon annan.
Varför tror du Jesus sa så till Judas? Uttalandet låter onekligen osolidarisk, vilket inte alls stämmer med Jesu budskap i övrigt.
SvaraRaderaDet framgick inte av min förra kommentar, men kritiken mot jantelagen är väl främst att den påtvingar ett sätt att tänka där man känslomässigt inte skall må *för* bra. Man borde skämmas om man går runt och är lycklig jämt. Jag tänker på Kay Pollacks - att välja glädje. Han är en suverän jantehatare, vad jag förstått, av just denna anledning.
Förespråkar du någon särskild politisk modell för en rättvisare fördelning av tillgångar? Är du negativt inställd mot marknadsekonomin i sig, kanske?
Det var under min konfermation som min präst berättade om stycket där Jesus lexar upp Judas för att han skänker till fattiga. Och visst går det stick i stäv med andra av hans budskap om solidaritet.
SvaraRaderaJa, jag är inte glad i marknadsekonomin. Jag ser det som en ekonomisk form av djungelns lag.
Jag har aldrig kännt att jantelagen skulle slå mot folk för att de är lyckliga utan för att de blåser för högt i egen trumpet så att säga.
Det var en ovanligt ytlig respons från dig Grön. Ha, ha!
SvaraRaderaJag vill tacka dig för att du finns. Det är väldigt kul att diskutera med dig.
Kram!
Nu är det minst tre sidospår på gång samtidigt.
1. Judas stal pengar från fattigkassan och tillrättavisningen hade med det att göra. Nu minns jag inte på rak arm hur... återkommer!
2. Skulle du föredra att Sverige övergick till planekonomi?
3. Jo, men det är väl detta som är min enda kritik egentligen. Jantelagens ges bränsle av att det sticker i ögonen på folk; avundsjuka som grogrund för en moralisk kompass känns bara helt fel! Jag köper resonemanget om att ha en moralisk lag som fungerar som en säkring mot att folk roffar åt sig utan känsla för solidaritet. Men borde inte jantelagen istället vara i stil med: glöm inte att alla är som du, eller: med stora tillgångar kommer stort ansvar. Förstår du vad jag fiskar efter? Bristen på medkänsla är boven, inte den relativa resursfördelningen i sig, tänker jag.
Jag svarade kort eftersom jag var trött. Jag förespråkar inte en ren planekonomi utan en blandekonomi närmare plan- än marknads-ekonomi. Marknadsekonomin har fått sin chans, den skapar utslagning och börschkrasher om och om igen.
SvaraRaderaVad jag menar om jantelagen är att den är baksidan av ett mycket skinande mynt. Det finns delar av den som inte är possitiva men den är en bieffekt av något mycket possitivt. Det är de som ser jämnlikheten som ett problem och vill ha ökade klyftor som alltid klagar på jantelagen.
Grön,
SvaraRadera"Marknadsekonomin har fått sin chans?" ... Som om införandet av planekonomiska system har lyckats bättre i modern tid än marknadsekonomin. Jag gissar att historiens planekonomiska katastrofer bidrar till att få dig att förespråka en hybridmodell.
Jag ser inte den pågående finanskrisen som en katastrof. Det är ett problem att hantera. Att drabbas av arbetslöshet är ett problem som de flesta i Sverige idag klarar av att hantera. Men för vissa kan arbetslösheten slå otroligt hårt. För dem är det väldigt viktigt med ett välfungerande stödsystem. Flera av dem som blir utslagna har helt andra problem än ekonomiska i botten. Jag tänker på mentala eller fysiska handikapp, drogmissbruk etc. För dem är det också viktigt att ge en helt annan typ av hjälp. De skulle bli lika utslagna i ett planekonomiskt system om detta solidariska tänkande saknades.
Personligen tycker jag också att ekonomiska klyftor är ett problem jag kan leva med. Det stör mig inte att det är en abnormt stor ekonomisk skillnad mellan mig och Ingvar Kamprad. (Jag upplever det som mer orättvist att David Hellenius är så otroligt mycket snyggare än mig. He, he.) Däremot är det skitviktigt att vi har ett samhällssystem som hjälper dem som behöver hjälp. Jag förespråkar alltså en modell som tar från dem som har och ger till dem som behöver. Men inte för att de som är *för* rika skall sättas på plats, utan för att de som behöver hjälp har rätt att få hjälp, och det kostar pengar som måste tas någonstans ifrån.
Tyvärr är det omöjligt att uppnå en rättvis fördelning mellan människor i fråga om saker vi sätter värde på: pengar, makt, skönhet etc. Därför är alla försök att skapa ett perfekt utjämningssystem dömt att misslyckas. Därmed inte sagt att man inte kan skapa ett bättre än det vi har nu. Så jag lyssnar gärna vidare på hur din hybrid med planekonomi som grund med inslag av marknadsekonomi skulle kunna se ut i morgondagens Sverige.
Slutligen erkänner jag att jag faktiskt har ändrat uppfattning om begreppet jantelagen i och med denna artikel med medföljande kommentarutbyten. Innan var jag en aktiv anti-jante där jag förstod innebörden av jantelagen som: ”Lägg dig ned och dö din misslyckade nästan-människa!” Innebörden har nu förändrats till: ”Hur kan du med att ta emot en miljonbonus när du vet att du inte egentligen behöver den, än mindre förtjänar den och det säkerligen är på bekostnad av någon/någras jobb?”
Ha det gött!
Kul att jag fått nån att tänka till om jante. Jag inser ju naturligtvis att det finns nackdelar men jag spetsade till det genom att hylla baksidan av något som jag ser som possitivt.
SvaraRaderaDu säger att planekonomin har misslyckats flera gånger. Jag skulle inte hålla med om det. Fascistiska experiment med en röd yta har fått stå som exempel för planekonomin och de har misslyckats. Men det är styrelseskicken som misslyckats i mina ögon, inte det ekonomiska systemet. Kina är idag en av de starkaste ekonomierna och hade Cuba haft förutsättningar talar mycket för att det hade blomstrat ekonomiskt. Nu kommer vi aldrig få reda på det eftersom de varit utsatt för handelsblokad i en halv evighet. Hade ett litet kapitalistiskt land klarat en sådan blockad under en sån tid. Jag ställer mig mycket tveksam till det.
Du tycker inte det är något problem med stora klassskillnader. I sig kanske de inte är något problem men tänk på vad dom innebär. För att någon skall kunna få mycket måste någon annan få mindre. Det är enkel mattematik. Så länge folk svälter kan inte andra få leva i överflöd. Det är omoraliskt. Lika omoraliskt som att direkt plocka maten ur den fattiges hand. Bara för att det görs genom ett mer raffinerat system innebär inte att det är okej. Ingen kan bli rik utan samhället så att säga att någon själv skapar sitt välstånd är fel. Det krävs att många människor samarbetar för att få ihop sådana summor som t.ex kamprad har. Då ska enligt allt sunt förnuft de få vara med och dela i förhållande till hur mycket arbete de lägger ner.
Om vi tar ner det på mickroplan. Om du, jag och någon ytterligare slår oss ihop och genomför en affärside delar vi naturligtvis vinsten i tre lika delar. Du kanske kan få lite extra om du gjort en större del av jobbet eller tagit extra ansvar. Men inte hundratals gånger mer än mig och den andra snubben. Oavsett hur mycket man blåser upp organisationen anser jag att de grundläggande principerna för fördelning gäller.
Om jag i min tur spetsar till det måste konsekvensen av ditt resonemang bli att man bör se alla människor som en del av samma organisation. När ett företag, oavsett vilket, får vinst skall det delas lika med alla människor över alla nationsgränser. Det är väl först då man inte längre kan bli anklagad för att varje krona man tjänat är en stöld från ett svältande barn.
SvaraRaderaJag tycker också att man borde hitta ett globalt solidariskt ekonomiskt tänkande som på ett fungerande sätt hjälper dem i världen som behöver hjälp. Men det lyckas man inte med automatiskt genom att göra rika fattigare. Faktum är att det är fullt möjligt att tänka sig ett tillstånd i världen där alla svälter.
Målet för mig är att alla människor i världen har uppnått ekonomisk trygghet. (Vilket man absolut kan ha uppnått i exempelvis en djungelstam utan ett ekonomiskt system.) Vad jag försöker säga är att människors överflöd i sig inte är hindret att nå dit. Det är människors girighet.
När jag i Sverige möts av ett starkt hat till alla som har mycket pengar när det finns fattiga i världen upplever jag att det är hatarna som bär på hindret - avundsjukan, missunnsamheten, girigheten. "De skall inte få ha tre lyxvillor när jag inte ens får ha en!" Det är uppenbart att det inte handlar om solidaritet utan förtäckt egoism.
Till att börja med har jag aldrig sagt att alla ska få exakt lika mycket. Jag har tidigare skrivit vad jag tycker är vettiga klyftor. Det är heller inte så att jag är avundsjuk i den mening att jag vill ta större del av kaken. Det sticker inte i ögonen på mig att någon har tre lyxvillor medans jag bor i en etta men det sticker i ögonon på mig när någon har tre lyxvillor när andra bor på gatan. Jag tycker att jag rent materiellt har det bra även om jag ligger en bra bit under medel, i Sverige då. Jag tycker det är fullt naturligt att vi i Sverige måste sänka vår standard för att tillgångarna ska räcka även till de fattiga länderna. Så att säga att jag är egoistisk är en lite väl snabbt dragen slutsats. För situationen är inte sådan att alla kan få det som vi. De globala tillgångarna räcker helt enkelt inte till det. Det är det perspektivet man måste ha. Idag konsumerar en liten minoritet en stor majoritet av resurserna men vägrar erkänna sitt ansvar för att det inte räcker till alla. Det är att sticka huvet i sanden.
SvaraRaderaDitt exempel med djungelstammen är intressant även om det bara nästan håller. Naturligtvis har de ett ekonomiskt system, ett sätt att fördela tillgångar. Ekonomi kan man ha utan att ha valuta. Ekonomin är mycket äldre än den äldsta valutan, men det hör inte riktigt till saken. Vad som däremot är rellevant är att i en djungelstam svälter ingen så länge hela stamen inte gör det. Där är inte klyftorna så stora eftersom det direkt syns om någon tar mer än sin beskärda del. I den globala stammen är enligt mig de moraliska förhållandena de samma, de är bara mer svåröverskådliga men det gör inte ditt ansvar mindre för de svältande på andra sidan jorden. Ansvaret är lika stort som om du hade bott i en liten stam och din granne svalt för att du smusslat till dig för mycket av bytet från jakten.
Ursäkta, missförstog dig lite. Du verkade vid andra genomläsningen inte påsta att jag sagt att alla ska ha lika mycket, är så van vid att bli anklagad för att ha den åsikten. Din tillspetsning tycker jag också är någorlunda korrekt även om det inte var din mening. Jag anser alltså att man kan hårddra mina argument nästan så långt. Jag anser att om något är sant kan man dra det till sin extrem, annars är det inte sant. Det är det felet jag anser att många gör, de vågar inte dra de extrema slutsatserna av sitt eget tänkande vilket jag tycker är fegt. Det som gäller i det lilla måste gälla i det stora och tvärt om. I min mening försvarar du att en del av en stam svälter medans den andra svullar medans de skrattar åt de smala stackarna.
SvaraRaderaIntressant hur du först trodde att jag lade åsikter i din mun för att sedan be om ursäkt och i samma paragraf lägga åsikter i min som jag inte alls håller med om! Jag uppfattar det som att vi båda vill att ingen människa skall behöva svälta. Jag tror att det går att nå dit genom att vi inom marknadsekonomin tar ansvar för varandra. Jag håller inte med dig om att jag försvarar ”att en del av en stam svälter medans den andra svullar medans de skrattar åt de smala stackarna.” Jag tycker också att det är fel att folk svälter. Men det är lika mycket mitt fel som Ingvar Kamprads, även om han förvisso har mer ekonomiska resurser att hjälpa till med. Med mycket makt medföljer stort ansvar.
SvaraRaderaJag förstår inte heller ditt resonemang om att idéer endast är giltiga om de fungerar som extrema varianter av sig själva. Framförallt inte när du i en anslutande mening säger: ”Jag anser alltså att man kan hårddra mina argument nästan så långt.” Notera ordet nästan. Menar du att det är ok när du resonerar att dra ideérna *nästan* till sin spets, men när jag förespråkar en marknadsekonomi där vi tar ansvar för varandra måste jag samtidigt försvara människans girighet?!
Samhället bygger på människorna där i och de kommer alltid att vara diametralt olika sinsemellan. Därför tror jag inte alls på extrema idéer som exempelvis anarki (alla får klara sig själva), socialism (alla måste dela exakt lika), nazism (håll er inom er folkgrupp). Nej, själva strukturen bör bygga på mjuka värden som leder till ett samhälle som är anpassningsbart för människans olikhet i behov och önskningar. Därför håller jag inte med dig i din tes: ”Jag anser att om något är sant kan man dra det till sin extrem, annars är det inte sant.” Du må kalla mig feg. Men jag tror det är farligt att tänka så vid byggandet av en fungerande samhällsmodell.
Jag gillar förvisso din formulering: ”Det som gäller i det lilla måste gälla i det stora.” Det citatet handlar, så som jag ser det, om rättvisa och jämlikhet – demokrati. Kristdemokraterna har en pågående kampanj under en paroll som är grammatiskt lik: Trygghet i det lilla är trygghet i det stora. Den skriver jag gärna under på.
Varför jag tog upp exemplet med djungelstammarna var för att jag har märkt att vissa inte gör skillnad på fungerande välfärd och högt materiellt välstånd. Således tycker dessa personer att man borde hjälpa folk ur djungeln så att de kan få var sitt hus, var sin bil, etc. Detta är helt befängt enligt mitt synsätt eftersom det strider mot mitt axiom att alla själv har rätt att definiera vad som är viktigt för dem.
En parentes: Jag insåg nu, apropå att alla idéer måste hålla till 100 % i alla lägen, att jag faktiskt har ett undantag från min egen regel. Undantaget gäller hälsa. Det är inte ok att göra sig själv illa på ett allvarligt sätt, enligt min åsikt. Friheten att själv välja vad som är viktigt i mitt liv sträcker sig inte så långt att jag är fri att välja att dö eller lemlästa mig själv. Av den anledningen brukar jag inte droger. Jag tycker helt enkelt inte att jag har rätt att supa skallen av mig. Men detta är som sagt ett en avstickare från ämnet.
Det är inte för att jag nonchalerar dig som mitt svar här dröjjer. Det är bara det att min förra kommentar var ett hafsverk, det kanske märks, och jag har inte lust att häva ur mig ett sånt till. Det rör bara till det hela. Så det kommer, antagligen under helgen.
SvaraRaderaDu skriver att vi inom marknadsekonomin ska ta ansvar för varandra. Det är nonsens. Marknadsekonomin tar inte ansvar för något annat än den egna plånboken. Det är den ekonomiska formen av djungelns lag. Kapitalismens grundide är att släppa marknaden fri utan restriktioner likt hemskheter som solidaritet och ansvar för andra. Överallt däe kapitalismen blir starkare ökar klyftorna och de fattiga blir fattigare. Några få blir mycket rikare men det räcker inte för att jag ska se mellan fingrarna med alla offer. Ja, kapitalismen skördar offer. När en familj inte har råd med medicin medans farmacidirektörer får en fet check skördar kapitalismen offer, när en någon går utan vatten för att golfbanan i närheten har råd att betala mer för vattnet de vill vattna greenen med likaså. Det är fullt verkliga exempel som sker varje dag. Marknadsekonomin skördar människoliv varje dag. Kapitalismen bygger på ren egoism då den endast erkänner girighet som drivkraft, ursäkta mig ”ekonomiska insitament”.
SvaraRaderaJag vill inte dra det så långt som i ditt exempel eftersom du i mina ögon drar det för långt, mer än hela varvet. Jag kan inte se att mina åsikter leder dit ens i sina mest extra följder. Att kristdemokraterna använder liknelsen med det lilla och det stora är ju bara tragiskt, jag förstår att du säkerligen röstar på dom men deras politik håller ihop sämre än jetplan i wellpapp.