Homoseualitet och utrikespolitik

Okej, jag har fått en gliring för mycket de senaste dagarna för att det var länge sedan jag uppdaterade. Och ja, det är sant. Jag har varit lat och haft huvet fullt av synthmoduler det senaste halvåret. Men det är också kul.
Till ämnet. Jag har funderat lite, som vanligt typ. Denna gången har jag funderat lite på homosexuallitet och utrikespolitik, och det är ju lite i tiden nu med pride-prylen å sånt typ änna.
Vilken hållning skall Sverige ha utrikespolitiskt gällande frågor om sexuella minoritetsgrupper?
Med jämna mellanrum höjs röster om att vi måste vara tydligare i vår utrikespolitik när det kommer till dessa grupper. Att vi ska fördöma våldet mot dessa grupper hårdare och agresivare gå på de länder som fortfarande har förbud. Att vi ska bojkotta olika evenemang pga en nations syn på homosexuella eller ska införa homosexuella adoptioner i Sverige utan hänsyn till de nationerna barnen kommer ifrån eller om de länderna i så fall alls vill skicka barn till oss.

I första anblicket tycker jag det är enkelt. Allt former av förtryck skall naturligtvis fördömas på bestämdast möjliga sätt. Det finns ingen anledning för Sverige att ha någon acceptans för att människor särbehandlas pga av saker de inte kan påverka. Det är vad min mage, ryggmärg och hjärta säger mig. Men nånstans ifrån dyker det ändå upp några frågor. Vilken trovärdighet har vi egentligen och vilken rätt har vi att peka finger.

Det är inte perfekt här heller och det var egentligen inte speciellt länge sedan homosexualitet räknades som en sjukdom här. Dagligen blir flator och bögar hånade och utsatta för våld här och så har det varit så länge vårt land har funnits så vi är minsann inga änglar. Även om vi ligger långt fram i de här frågorna ligger vi oftast inte mer än tio år föra de land vi "borde" ge oss på. Sverige har funnits under många hundra år och ur det perspektivet är tio år ingenting och bara för att vi har prideparrad innebär inte att allt är frid och fröjd.

Jag tycker faktiskt inte att vi som nation har så stor rätt att kritisera andra eftersom vi själva inte är så jävla bra. Inte ur ett moraliskt perspektiv. Men vi ska naturligtvis inte heller tiga när vi ser förtyck. Det är en svår fråga och jag har inte alla svaren. Vad gäller de där adoptionsbarnen är det lättare. Där får nog jämnlikheten backa om det inte går att förena med barnens bästa. Att barnen får ett hem är viktigare än principen om vem som ska få lov att bli förälder.
Jag menar nog egentligen inte att vi ska göra någon direkt övergripande förändring av vår utrikespolitik utan att vi bara ska tänka till och passa oss noga för att att tro att vi skulle vara någon slags moralisk måttstock.