måndag 14 september 2009
Varför är man rädd för fördelning?
Vill man skrämma en borgare skall man hoppa fram bakom en buske en sen kväll och med sprucken stämma skrika "FÖRDELNINGSPOLITIK". Det var en gång ett ord som användes ofta men har blivit något fult i marknadsfundamentalismens tidevarv. Där privat egendom är viktigare än något annat är robin hood en bandit men för mig är han en hjälte. Det kanske inte är samma mekanismer idag som uppehåller skillnaderna mellan livegen och förste men resultatet är det samma. Att man idag kallar det för marknadsekonomi skiter jag fullständigt i. Det behövs mer av herr locksleys och hans muntra mäns anda i dagens samhälle. Det är inte okej att vissa frossar när andra svälter. Till viss mån tycker jag som Robin att frossarna är lovligt villebråd, kanske inte för våldshandlingar men en förnuftig skattepolitik som åtminstone försöker jämna ut skillnaderna är väl inte för mycket begärt. Så alla Von Hollsteins och Maria Abrahamssons där ute, BU! Fördelningspolitik! Rättvisa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag klassas som en politisk borgare (KD). Jag skulle inte vara Kristdemokrat om de var emot fördelningspolitik. Nej, tvärt om! För mig är det en huvudfråga att jobba för en välfärd som hjälper alla upp till en värdig ekonomisk standard. Prioriteringsordningen är: 1. System som underlättar för alla att klara sig själva, 2. Hjälp till självhjälp, 3. Hjälp, 4. Frivilligt omhändertagande.
SvaraRaderaDu säger: ”Det är inte okej att vissa frossar när andra svälter.” Jag tänker tvärt om. Uppmuntra dem som kan frossa att göra det! Då får vi in mer pengar i välfärdssystemet genom momsen. Och ökad konsumtion har i sig potential att generera fler jobb, vilket behövs just nu. Jag håller med dig om att det inte är ok att vissa svälter! Men det är det aldrig, oavsett om andra frossar eller inte.
Ingen svälter i dagens Sverige på grund av att samhället är osolidariskt. Den fattigaste i Sverige idag får mer i socialbidrag än vad jag får i lön på min 30% anställning. Så om någon säger frasen jag citerade ovan och pratar om Sverige får den mer innebörden: ”Det är inte okej att vissa har fyra bilar när andra inte ens har en Full HD-TV.”
Är vi seriösa med Robin Hood-tänkandet du resonerar kring i din artikel behöver vi instifta ett internationellt skatteorgan, låt oss kalla det International Care Arbaitarforebundet/Arbetsmarknadsheroes (ICA), som tar från oss rika och ger till dem i världen som svälter. Är du på?!
Jag har inga problem med en global fördelningspolitik. Jag ser det som en nödvändighet men du verkar leva i en värld där mattematik helt upphört att gälla. Att inte se sambandet mellan att vissa frossar och andra svälter är fantastiskt naivt. Fick du inte lära dig plus och minus i skolan? Det är kanske sant att de som lever på socialbidrag i Sverige är förhållandevis rika om man jämnför globalt men det är ingen ursäkt. Speciallt inte när de fattiga i sveriga ökar. Bostadslösa och de som trillar mellan stolarna ökar för varje dag. Står du väl utan hem är det inte alls självklart att du ens kan få socialbidrag. Det kräver normalt att du har en adress. Socialtjänstlagen gäller i praktiken inte alla i Sverige längre.
SvaraRaderaJag svarade på detta i ett inlägg på min blogg.
SvaraRaderaKlicka här
Jag är inte helt rättvis mot dig i mitt inlägg. Min argumentation om olika skattesatser i vår marknadsekonomi kanske bara är att vifta i luften beträffande vår diskussion. Varför jag ändå skriver som jag gör beror på att jag mer ser vår diskussion som en redovisning av våra olika ståndpunkter än att någon av oss försöker bevisa att den andra har fel eller rätt. Och jag tycker att mitt inlägg belyser mitt sätt att tänka på ett bra sätt.
Med det sagt vill jag också säga att jag på intet sätt försöker undvika att bemöta det du faktiskt skriver, vilket jag hoppas att du märkt. Annars förvandlas genast vår diskussion till två parallella monologer. Det är inte min avsikt. :)
Inte helt rättvis? Du kanske inte menar att undvika att bemöta mina argument men du gör det mycket effektivt. Antar att du blev rädd för lite rättvisare fördelning och sprang och gömde dig bland marknadsekonomiska floskler.
SvaraRaderaNjae. Jag såg en öppning att bemöta det som många så lättvindigt går på: Högre skattesats är alltid samma sak som mer pengar till stat och kommun. Men det är inte så enkelt. Ibland kan det faktiskt vara precis tvärt om som mitt exempel visar. Detta budskapet i inlägget var kanske inte främst riktat till dig. Men det visar på mitt sätt att tänka kring ämnet.
SvaraRaderaOm jag förstår dig rätt menar du att anledningen till att det finns människor i Sverige som har svårt att betala hyran, och att människor i andra länder svälter beror på att Ingvar Kamprad och Bill Gates, bland andra, har för mycket pengar. Mina eventuella brister i matte menar du då beror på att jag inte ser sambandet mellan att vissa har extremt överflöd och andra lever i fattigdom.
Jag tycker å min sida att det är naivt att tro att fattigdom bekämpas genom att bekämpa rikedom. Jag tror den enda framkomliga vägen är att vi lyfter varandra. Inte trycker ner. När vi har tagit alla miljarder från alla miljardärer och spenderat dem. Vad händer sedan? Det är ju inte per automatik så att om vi bränner upp alla högar med pengar att välståndet ökar i världen. Klyfterna kommer onekligen att minska. De kommer rent av att försvinna. Men vem blev lyckligare av det?
Grejen är väl vad vi spenderar alla de där miljarderna på. Eller hur? Jag tror att det vi vill lägga pengarna på, som jag kallar för välfärd, går att finansiera genom en marknadsekonomi där extremt överflöd finns. Man kan lyfta ett samhälle med en enda stark persons ansträngningar och man kan bränna miljarder utan att någon bestående förändring sker. Jag diskuterar gärna hur vi skall bekämpa såväl andlig som ekonomisk fattigdom. I mina ögon är detta inte en fråga om att någon av oss har fattat och den andra är en idiot. Vi har en ideologisk skillnad i bagaget.
Vad skulle du tycka var ett smart sätt att göra med alla pengar om vi tog alla miljarder från alla miljardärer? Vi leker lite Robin Hood nu.
Jag har väl aldrig skrivit att man skall ta alla pengar från de rika och utradera alla klyftor. Jag har inte skrivit nånting om att jag förespråkar den revolution som i så fall skulle krävas.
SvaraRaderaVad som inte alls verkar vara med i din teori är att vi lever i en värld med ändliga resurser. De måste fördelas för att räcka till alla. Det är mattematik på dagisnivå. Faktum är i vi redan idag förbrukar 130% av de resurser jorden hållbart klarar av att producera. För att prata i termer du förstår. Se jorden som ett konto där vi varje år plockar ut mer än bara räntan, 130% av den. Det oundvikliga resultatet är att kontot töms eller i detta fallet att vår jord töms på resurser, skogarna huggs ner och haven fiskas ut. I det sammanhanget är det mycket ansvarslöst att uppmana folk att konsumera ännu mera och tro att det skulle vara lösningen på att det skall räcka till alla. Det är ju bara nonsens.
Du skriver ovan att du som kristdemokrat är för en fördelningspolitik men argumenterar sen vilt mot just allt som har med en sådan att göra. Att sänka skatter och arbetsgivaravgifter kan på intet sätt ses som fördelningspolitik. Länder med lägre skatter än oss har också fler utslagna, bostadslösa och svältande men även där används samma argument som du har. Sänk bara skatterna lite till så blir allt bra.
Som jag ser diskussionen handlar den om hur vi skall nå en bättre värld och även till viss del om hur det bör se ut. När du pratat om fördelning var det inte tydligt förrän din senaste kommentar att du hade jordens ändliga resurser som grundargument. Det lät snarare som att du hade bazookan riktad mot borgarnas girighet. Det är möjligt att min tolkning mer beror på min förhastade slutsats än dina formuleringar. Inledningsorden på artikeln hjälpte mig dock på traven i denna slutsats: ”Vill man skrämma en borgare skall man hoppa fram bakom en buske en sen kväll och med sprucken stämma skrika "FÖRDELNINGSPOLITIK"”.
SvaraRaderaAtt vi måste leva på ett annat sätt för att jordens resurser skall räcka till, det är jag helt med på! Jag trodde du pratade om det orättvisa i att vissa frossar medan andra svälter - som i att vissa har råd medan andra svälter. Grejen med att ta in skatt, tänker jag, är att pengarna skall användas för att hjälpa dem som behöver. Det kan mycket väl innebära att hjälpa till att bygga upp en hållbar infrastruktur, såväl nationellt som internationellt, där jorden brukas på ett sätt där den inte successivt bryts ner till obrukbarhet utan hinner återhämta sig. Att samla in skatt syftar också till, såklart, att ge socialt stöd till dem som behöver i samhället, det som jag kallar välfärd. Det var där jag lade tyngdpunkten i mina tidigare kommentarer. Men faktum är att argumentationen även går in under en diskussion om miljö och planetens (universums?) ändliga resurser. Som jag ser det blir den naturliga följdfrågan: Hur finansierar vi denna förändring? Där kommer allt snack om skattesatser in, enligt mitt sätt att se. Jag tror nämligen att den mest realistiska vägen är att använda marknadsekonomin.
Beträffande ökad konsumtion skulle jag som musikpedagog bli väldigt glad om den innebar att fler gick på konserter. En hetskonsumtion kan ske i harmoni med en hållbar utveckling. Här skulle jag gärna göra en samhällsinsats inom en snar framtid genom att starta ett företag som sysslar med just en sådan typ av produkt eller tjänst som är klimatsmart. Den får gärna bli en miljardindustri med många glada medarbetare!
Slutligen är skattesänkning eller höjning en diskussion för Sverige och andra länder med lyxen att bry sig om sådana problem. Vi har ansvar att hjälpa länder som inte nått dit än. Med mycket makt kommer stort ansvar. Det gäller även pengar och välstånd.
Man kan omöjligt lösgöra de två frågorna från varandra. Att vissa frossar måste alltid sättas i rellation till hur mycket resurser som finns. Det är där marknadsekonomin snubblar och faller. Den marknadsekonomiska teorin räknar inte med att resurserna är ändliga och omöjligt kan bära en evig tillväxt. Men som jag skriver tidigare kräver det grundläggande mattekunskaper för att inse det.
SvaraRaderaPff! Det är väl klart att jag skulle kunna greppa detta. Det är väl knappast en skillnad i mattekunskap som gör att du har den ståndpunkt du har och jag har den jag har.
SvaraRaderaJag tror det går att begränsa tillväxten till det som faktiskt är oändligt. Kruxet är att ha en fördelning som täcker allas besbehov utan att planetkontot går minus. Den problematiken finns även inom ett planekonomiskt system. Men när vi väl nått dit kan tillväxten bestå i form av tjänster, underhållning etc. Det som kvarstår när basbehoven är nådda är att ha kul och skapa, tänker jag: exempelvis blogga.
Sanningen i det du säger tycker jag dels är kopplad till en eventuell oändling populationsökning hos människan. Det skulle aldrig gå i längden. Det är också kopplat till en marknadsekonomi där ingen vill ta ansvar för konsekvenserna av sina egna affärer (som det är till allt för stor del idag). Där tror jag vår ideologiska skillnad ligger. Jag tror det är möjligt med en ansvarstagande marknasekonomi, medan jag antar att du tänker att marknadsekonomin ofrånkomligen kommer förhindra människor att resa sig ut fattigdom, och/eller dränera planeter på alla sina resurser.