Detta inlägg är egentligen inget inlägg utan en kommentar på ett inlägg på Ekul.nu som sprang i väg och blev väl långt. Det fick bli ett inlägg istället eftersom jag tidigare skissat på ett sånt i denna fråga. Eller har jag redan publicerat ett sånt. Har skrivit lite för många nu för klara att ha koll på vad jag skrivit och inte, vad som är publicerat och vad som aldrig blev klart. De flesta inlägg jag börjat på har nog aldrig blivit klara. Inte blir det bättre av att jag gärna sätter mig och bloggar sent på nätterna de få tillfällen jag blivit riktigt full det sista året. Inte kul att behöva försvara det nästa gång man sätter sig. Men ja ja, sånt får man väl ta. Så upprepar jag mig får ni antingen härda ut eller slå mig på fingrarna.
Det är dax att komma till sak. Jag vet. Jag sympatiserar starkt med iaf delar av Joakims inlägg. Kärlek föder kärlek och våld föder våld. Jag kan inte för en sekund se hur hat och hämnd kan leda till något konstruktivt, annat än möjligtvis göra nånting åt överbefolkningen. Men jag tror inte på den analys Joakim grundar det på. Att kärleken på något sätt skulle vara finare än andra känslor, att den på något sätt skulle vara gudomlig. Jag tror att det finns en naturlig förklaring också till känslor. (Naturlig förklaring är appropå stickspår ett jättedumt uttryck. Finns det t.ex spöken är de en del av naturen och därför fullt naturliga villket gör dem till den naturliga förklaringen. Detta skulle också gälla Gud.) Kärlek är något vi känner därför att vi tjänar på det. Lika smutsig och lika vacker som andra känslor. Nästan i alla fall.
Jag tror att människor som alla andra djur har instinkter. Det är dom som får oss att vilja föröka oss, hävda vår plats, sträva efter högre positioner i "flocken" och det mesta annat som faktiskt gör oss till människor. Ironiskt nog.
Jag kan inte se något annat sätt för dessa instinkter att minifestera sig på än genom känslor. Som jag ser det är alltså kärleken instinkten att hålla samman med vår flock, att skydda vår partner och vår avkomma. Att känslan är outgrundligt stark och driver oss till helt fantastiska saker motsäger inte det på något sätt. Sånt ser man i naturen hela tiden. När stararna styr kosan söder ut eller när laxarna simmar upp genom forsar mot sin egen död. Inte heller är det hållbart att säga att så inte kan vara fallet då kärleken kan vara osjälvisk. Evolutionen verkar inte bara på individer. Det som ger en art fördelar gynnas även om individen förlorar på det.
Att se kärleken som vacker och andra känslor som fula håller inte heller i detta sätt att se det. Hade evolutionen tagit fram oss till ensamlevande kannibaler hade antagligen vår uppfattning om gott och ont, hat och kärlek och vad som är vackert och inte varit helt annorlunda. Då kanske vi inte kännt kärlek alls och hade vi hört talas om det hade vi bara tyckt att det verkade jobbigt och problematiskt. En svag och kanske därför enligt oss då ful känsla. För oss är vatten vackert men för en ökenlevande ödla kan det nog vara äckligt. Rosor är för oss något vackert men de ter sig antagligen outsägligt fula för vissa djur, medans andra tycker att plantan i frågas vackraste del är roten.
Det kanske är det ett tråkigt och oromantiskt oromantiskt sätt att se det men en fullt naturlig följd av att tro på att vi härstammar från och är ett djur bland andra. Det finns ett ord för det bland evolutionsteoretikerna men jag kommer inte på vad det. Där pratar man mest om det som att man tycker att de platser man är evolutionärt anpassad för är vackra men det är i princip samma sak. Vi gillar gläntor, vattendrag, soliga dagar vid havet och så vidare. Allt sånt som vi faktiskt mår bra av. Flugor lär tycka att en färsk koblajja är helt obeskrivligt skön att skåda och kan spendera sekundrar på att bara iakta den, vilket är timmar enligt flugans tidsuppfattning. Nu kommer ju vår kultur in här också och komplicerar det hela. Den har också saker och säga om vad som är bra och dåligt.
Jag får väl avsluta med nåt mer romantiskt, eller för att anknyta till tidigare saker i texten, något mer rosenskimrande.
Jag vill precis som Joakim tro på att jag kommer till en fantastiskt plats när jag dör, att de skall finnas en Gud som jag kan be om hjälp och styrka för att kunna lösa mina problem.
Vad tänker du om kärleken som känsla?
SvaraRaderaJag ser kärlek som ett samlingsnamn på många olika känslor. Exempelvis är erotisk kärlek, som jag ser som i grunden självisk, något som får mig att vilja roffa åt mig. Detta till skillnad från en mer omsorgsfull kärlek där jag kan vara beredd att offra mitt liv utan att blinka.
Man kan vidare nyansera och påstå att kärlek är ett värdeneutralt gillande. I den bemärkelsen kan man både säga att man känner kärlek till våld och kärlek till fred, trots att det är varandras motsatser. Om påståendet stämmer: att känslan kärlek är värdeneutralt och kan riktas mot vad som helst, då blir det moraliskt viktigare att prata om VAD man älskar, snarare att deklarera att kärleken är viktig, eller hur?
Eller finns det en faktisk skillnad i att älska fred istället för att hata våld? Är det så att känslor smittar likartat oavsett känslans ursprung? I så fall är det två helt olika drivkrafter bakom en anti-narkotikarörelse och nykterhetsrörelse. De är i så fall varandras känslomässiga motsats – den ena drivs av hat (ogillande), den andra av kärlek (gillande).
Haha, fick mig en del goa skratt när ja läste detta. "Flugor lär tycka att en färsk koblajja är helt obeskrivligt skön att skåda" Haha!
SvaraRaderaInlägget är intressant för du ställer en fråga som jag aldrig tänkt på, Vad kärlek ÄR för något. Ditt svar är att det är en känsla och att denna känsla manifesterar sig genom våra instinkter. Jo så kan det vara, det låter logiskt, men de e ju i sådana fall den här egoistiska kärleken, den man ger för att få nått tillbaks. Men den ovillkorliga kärleken, den som inte kräver nått i gengäld, den som Moder Teresa hade till de fattiga barnen, den som Fredrik säger, omsorgsfulla kärleken där man kan offra sitt liv, den styrs väl inte bara av instinkter.
Kanske kan man säga att kärlek är en känsla men jag tycker det blir lite fel när man säger erotisk kärlek eller kärlek till våld. Då blir de en annan sorts kärlek. Kärleken jag pratar om är den som handlar om att bry sig om, att vilja väl. Att tillfredsställa sitt sexuella behov eller sitt vålds behov handlar ju mer om egenintresse och det är inte kärlek.
Hehe, så det kanske finns 2 eller till och med 3 olika typer av kärlek då, vilken pratar vi om här? :)
Instinkts kärleken: Den vi ger för att få tillbaks
Värdeneutral kärlek: Kärlek till något man gillar som tex. erotik, våld eller godis.
Villkorslös kärlek: Moder Teresas eller Guds (eventuella) kärlek till oss människor, den riktiga kärleken, den kärleken som inte vill ha nått tillbaks, den kärleken som kan offra sitt liv för någon.
Jag kan egentligen bara se två sorters kärlek. Den man känner till en flyktigare grupp eller rent av ibland till främlingar och den man känner till den närmaste familjen, och där räknar jag in ens partner. Erotisk kärleken, den rena lusten. Den får jag nog efter en stunds tänkande istället stoppa in i facket kåthet eller begär. Det är inte riktigt det jag menar när jag säger kärlek även om de två kan vävas ihop så att det är svårt att se skillnad. Kärlek är nånting mer långsiktigt än begäret.
SvaraRaderaJag ser inte att det finns någon skillnad på osjälvisk kärlek och självisk sådan. Den själviska är osjälvisk och den osjälviska är självisk. Och tvärt om.
Nyckeln är att evolution påverkar flocken och arten, inte individen. Det är i det perspektivet som självuppoffringen gynnar den som offrar sig. Även om individen ger sitt liv. Det kan betala sig då det kan föra artens gener vidare. Självklart gynnar evolutionen ett sådant beteende. Föräldrar som ger sitt liv för sin avkomma eller flocken är faktiskt vanligt inom naturen. Vilken instinkt/känsla är det som kan driva djuren till det? Den måste iaf vara mycket stark då den slår ut alla andra instinkter, inklusive överlevnadsinstinkten.
Fredrik:
Det är en intressant fråga du ställer. Vad är skillnaden mellan att hata våld och att älska fred. Den som älskar fred fokuserar mer på fred och kommer antagligen vara mer fredlig. Hat även mot negativa saker är destruktivt. Hat kan inte bota hat. Eller som Sture Allén sa: Man kan inte bota kärleksbrist med fördömanden.