Shī Shì shí shī shǐ

Jag är inte typen som sätter mig och läser poesi. Jag kan delar och har kunnat nästan hela Tomten är vaken men ska man hårdra det är det så långt mitt poetiska intresse sträcker sig. Inte riktigt sant men ändå. Jag har aldrig haft något favvoritpoem tills nu. Jag hörde för en tid sedan talas om en gammal kinesisk dikt som faskinerat mig sen dess. För att den skall vara begriplig måste den, om jag mins rätt, läsas på mandarin. Att bara läsa den på en för bred dialekt skulle förvandla den till nonsens.
Poeten leker med språket på ett helt fantastiskt sätt och utnytjar till sin gräns att samma ord eller uttal kan betyda olika saker i olika samanhang. Ungefär som vi gör i ordlekar som han hann han eller får får inte får, får får lamm. Den heter på svenska ungefär Den lejonätande poeten i stenhåla. I sin helhet utskrivs den på orginalspråk som följande:

« Shī Shì shí shī shǐ »

Shíshì shīshì Shī Shì, shì shī, shì shí shí shī.

Shì shíshí shì shì shì shī.

Shí shí, shì shí shī shì shì.

Shì shí, shì Shī Shì shì shì.

Shì shì shì shí shī, shì shǐ shì, shǐ shì shí shī shìshì.

Shì shí shì shí shī shī, shì shíshì.

Shíshì shī, Shì shǐ shì shì shíshì.

Shíshì shì, Shì shǐ shì shí shì shí shī.

Shí shí, shǐ shí shì shí shī, shí shí shí shī shī.

Shì shì shì shì.

Eftersom jag inte förstår mandarin ser det bara ut som nån som stamar och nyser samtidigt. Men visst är det underbart vad man kan göra med språk. På svenska hade det varit i princip omöjligt att genomföra något liknande och inte endast ett konststycke som detta fallet. Skriver man det istället hur det uttalas istället för hur det skrivs blir det istället...

« Shi Shy shyi shi she »

Shyrshyh shyshyh Shy Shyh, shyh shy, shyh shyr shyr shy.

Shyh shyrshyr shyh shyh shyh shy.

Shyr shyr, shyh shy shy shyh shyh.

Shyh shyr, shyh Shy Shyh shyh shyh.

Shyh shyh shyh shyr shy, shyh shyy shyh, shyy shyh shyr shy shyhshyh.

Shyh shyr shyh shyr shy shy, shyh shyrshyh.

Shyrshyh shy, Shyh shyy shyh shyh shyrshyh.

Shyrshyh shyh, Shyh shyy shyh shyr shyh shyr shy.

Shyr shyh, shyy shyr shyh shyr shr, shyr shyr shyr shy shy.

Shyh shyh shyh shyh.

För att få detta att betyda något måste man använda mer än vad som ligger i själva ljuden eller uttalen. Texten ovan lyckas alltså inte ens den täcka in vad det egentligen är som händer med orden. Kinesiskan är vad som kallas ett tonalt språk. Man använder toner för att förändra betydelsen i ord.  Om man går upp i ton mot slutet av ordet betyder det en sak medans det blir en helt annan om man går ner och en tredje om man ligger kvar på samma nivå. Skall man dra det till sin spets skulle man kunna berätta en hel historia genom att bara vissla en melodi. Höjningar och sänkningar bär meddelandet.

Jag ska ge mig en liten översättning av dikten så får ni lite förståelse för vilka nyanser språk kan ha. Naturligtvis inte en översättning från kinesiska utan från engelska vilket var det enda språk jag lyckades hitta texten översatt till.


I en stenhåla fanns en poet Shi, som var lejonberoende, och hänföll åt att äta tio.
Han gick ofta till marknaden för att leta efter lejon.
Klockan tio, tio lejon hade just anlänt till marknaden.
Vid den tiden, Shi hade just anlänt till marknaden.
Han såg de tio lejonen, och med sina pålitliga pilar, orsakade han lejonens död.
Han tog kropparna av de tio lejonen till stenhålan
Stenhålan var fuktig. Han bad tjänarna att torka den.
Eftr att stenen var torkad, försökte han äta de tio lejonen.
När han åt, han insåg att de tio lejonen faktiskt var tio stenlejonkroppar.
Försök förklara det här.

Lite osamanhängande och upprepande kan tyckas men tänk på att det är ett enda ord sagt om och om igen. Det som fångar mig är tanken på hur enkelt vårt språk är i jämnförelse. Det kanske är därför alfabetet inte lyckats ta över helt i Kina och Japan. De språken får inte plats bland knappa trettio tecken.